I natten faller snö.
I nattens ensamhet faller även jag.
Vem fångar när jag faller?
Inom mig finns svaret, inom mig finns styrkan.
Den som fångar mig i fallet är endast jag.
Ingen kan mildra de sår jag får. Mina knän har ärr från många fall. Min själ har ärr från ännu fler. Men själen har stärkts av ärrens yta. I den styrkan vet jag vem jag är.
Ingen kan styra den väg jag tar.
Jag är ensam navigatör, i nattens ensamhet där snöflingor sakta dalar från skyn.
En sväng med hunden.
Lugn och ro.
Dottern har kommit hem idag, Det är skönt att hon är här igen. Livet blir otroligt mycket mer strukturerat när hon är här. Utan henne spretar min vardag åt alla håll, och det är jäkligt dålig ordning på det mesta. Inte för att det är den enda anledningen till att det är skönt att hon är här så klart, men det är en del i det.
Det har kommit snö här idag.
Blöt snö som förhoppningsvis fryser fast ordentligt. Jag blir tokig av mörkret och regnet. Fast nu i advent så känns det lite lättare för då kan man tända ljus överallt.
Och baka pepparkakor.
Det är mysigt.
Fast jag gissar att det kommer måsta bakas pepparkakor minst två gånger till. Kanske tre.
Min natt har bjudit på film inatt.
Drömmarna har avlöst varandra och jag har vaknat till ibland. När jag somnat har en ny dröm startat.
Bland annat drömde jag om en svart hund, en mindre spets av nåt slag, som var otroligt aggressiv. Inte mot min svartis, utan mot mig. Jag drömde att den hunden attackerade mig, och hoppade på mig på min rygg och bet sig fast. Jag kom lös och hunden fångades in. Min hund blev jätterädd, hon försökte gömma sig bakom mig. Sen var jag ute på kvällspromenad med min hund och en man med två stora svarta hundar i koppel kom gående. Jag reagerade, men när jag såg att de var kopplade och att det inte var samma hund som attackerat mig slappnade jag av. Men precis då kom den lilla svarta farande ut ur ett mörkt hörn och morrade, visade tänderna och vips så var jag under attack igen. Återigen försökte min hund komma undan. Mannen med de stora hundarna var ägaren till den aggressiva hunden. Han högg tag i hunden och skrek åt den. Den skällde tillbaka och försökte återigen komma åt mig. Då tog mannen och sparkade till hunden rejält, slog den med knytnävarna tills den inte var något annat en liten gnällande svart tuss.
Jag skrek åt mannen i förtvivlan att han inte fick slå hunden, att han skulle sluta, och att jag skulle polisanmäla honom om han inte slutade omedelbart. Han tittade kallt på mig och gick sedan sin väg.
Här vaknade jag. Tittade på min egen hund som låg bredvid mig i sängen och snarkade högljutt. La mig ner och somnade om.
Nästa dröm är mer diffus, och handlar om datorer. Men jag minns inte exakt, bara att det var panik någonstans och att ett dataprogram skulle fixa allt. Självklart under tidspress. Det tydligaste minnet är stressen. Hur jag måste ordna med allt innan katastrofen var ett faktum.
Vaknade. Somnade.
Drömde igen, återigen ytterst vaga minnen, men här handlade det om kärlek. En man och en kvinna, men det var inte jag. Jag drömde hur dom gick omkring på gröna ängar och hur solen sken och fåglarna kvittrade. Det var varmt, kärleksfullt och väldigt behagligt.
Fram tills min väckare ringde.
Den sista drömmen hade gärna fått fortsätta. Fast med tanke på övriga drömmar som jag haft inatt hade det väl slutat med att nån ramlade ner i ett hål och bröt benet och måste i panik räddas.
Kanske lika bra att den slutade med väckarklockans surr.
Jag orkar inte analysera just nu, har inte tid heller, tog mig en liten jobb-paus för att skriva ner det här. Men om nån annan får några tankar så är det fritt fram att tro och tycka.
Trevlig första advent allihop!!
Tiden går.
Klockan 11 börjar jag jobba.
Måste sätta fart, men jag har ingen lust. Vill slöa, och sova mer.
Jag var så trött igår, men fastnade vid en film så klockan blev i alla fall en bit efter 23 innan jag kom i säng.
Har sovit mer än åtta timmar, men känner mig som jag sovit en kanske. Startade dagen med kaffe och alvedon. Lysande frukost.
Men.. det är väl bara att ta tjuren vid hornen och sätta fart. Antar jag.
Suck.
En ledig fredag. Den sista fredagen som dagarbetare på ett tag.
Jag mår ungefär trehundra gånger bättre idag än jag gjorde igår. Huvudvärken har släppt, och jag känner mig inte lika tung i kroppen heller.
Kan man ha endagarsinfluensa?
Jag ska jobba lördag och söndag, men sen är jag ledig en hel vecka. Så även om jag skulle bli lite sjukare så kommer jag uthärda.
Ingen ska behöva komma in och ta mina sista pass.
En hel veckas ledighet. Oj. Det är mindblowing.
Oroar mig lite för min första natt, inte för att jag behöver vara så hysteriskt rädd precis, men det finns saker som jag inte vet där. Men jag kommer lära mig. Jag har ju saker i grunden som kommer hjälpa till.
Allt kommer bli bra.
En hel veckas ledighet innan jag går på kommer dessutom att ge mig massor av energi.
Men nu ska jag vila mig en aning, innan jag och den sotsvarta ska ut på prommis.
Men inte för att jag ansågs vara medicinskt färdigbehandlad. Utan tvärt om.
Huvudvärk och lite feber. Kollade tempen på jobbet när jag hade frusit och svettats om vart annat ett tag. Ingen förfärligt hög feber, 37,5, men utifrån mitt perspektiv att se saker är det illa. Jag har en normaltemp på dryga 36 grader. Jag är sällan uppe över 37.
Jag hade en huvudvärk som föga lät sig imponeras av Alvedon.
Klockan ett sa min chef att han nog tyckte att jag borde packa ihop och gå hem.
Sen har jag sovit till nyss. Det vill säga från kvart över ett till kvart i tre.
Dottern har kommit hem, och jag håller på och övertalar henne att gå med hunden. Fast jag vet inte vad som tar mest energi. Övertalningen eller att gå själv.
Men jag mutar med pizza. Går som lättare då.
Fick ett sms. ”ska du åka till stan nåt?”
Svarade att jag ska ner nästa torsdag men att det är som en fullspäckad dag.
Fick då följande: ”Ok, men då skickar jag den så har du den innan helgen”
??? tänkte jag…
Ha ha..
Han är fantastiskt underbart rolig. Och trevlig.
Jag blev jäkligt glad. Över en morakniv. Fast det är inte bara kniven i sig, utan det faktum att han tänkte på mig. Har föreslagit lunch nästa vecka, det var så trevligt förra gången jag hade en lunchdejt så det måste upprepas!!
Inte samma vän den här gången dock, men en lika bra vän.
Idag har jag varit på en föreläsning. Om Asbergers syndrom/högfungerande autism.
Jäklar så spännande. Jag gillade verkligen kvinnan som föreläste. Hon hade själv blivit diagnosticerad med Asbergers syndrom när hon var dryga 30. Det var otroligt intressant att lyssna på henne när hon berättade, och pratade om sina egna erfarenheter. Det blir så mycket lättare att förstå och sätta sig in i än när det står en knarrig gammal gubbe och hostar damm.
Bonus var att ett av mina gamla ex ringde igårkväll. Med gammalt menar jag jättegammalt. Jag träffade honom när jag var 20 ungefär. Sen bodde vi ihop i nära fem år. Efter att vi gått varsin väg har vi hållit kontakt, ibland ofta och ibland mindre ofta. Men jag skulle nog säga att han är världens bästa ex. Faktiskt.
Hur som helst. Vi lunchade idag. Jäkligt trevligt, även om tiden lixom kändes alldeles för kort. En dryg timme bara rusade förbi. Men vi han avhandla rätt mycket ändå. Kan känna att jag saknar honom, och flera av mina vänner i stan. Mina gamla vänner. Jag kan inte förstå varför jag väljer att hålla mig för mig själv. Allvarligt. För det gör jag.
Jag är rätt säker på att det är jag som håller folk på avstånd. Att jag stänger min ytterdörr och inte bjuder in. Därför att jag tror att ingen vill.
Möjligt att det är lite puckat. Men det är mänskligt att vara puckad. Faktiskt. Och eftersom jag är människa… ja, då blir det puckat ibland.
Men jag kan ju ändra på det.
Kan ju börja med att fundera på om jag inte ska ha en 40-årsfest ändå.
sitter jag inlindad i morgonrocken utanpå min yllekofta.
Vet inte vad det är med mig riktigt.
Har varit trött och frusen mest hela helgen. Men nu är det måndag, och det är bara att spotta i nävarna och ta nya tag. Ingen idé att fundera på en frusen kropp.
Ska ta en promenad, då kanske jag får upp värmen igen.
För övrigt har helgen varit lugn och skön. Det har regnat och varit lite murrigt, men jag har haft ljus tända både inne och ute så då har det mest känts mysigt.
Jopp. Hon heter helt säkert Ariel.
Hon som är tröttast alltså.
Trots nattliga aktiviteter (ja, få inte för er nåt.. jag hade en dejt med tvn bara..) vaknade jag innan åtta. Har promenerat hunden, druckit hundra koppar kaffe, ätit frukost men är tröttare än jag varit på väldigt länge.
Kanske sova en stund..?
Mot mina principer för har jag en gång klivit upp så ska det till mycket för att jag ska gå och lägga mig igen. Men det känns nästan som om jag kanske behöver det.
