Sparktjyvar

borde inte komma så lindrigt undan, sa mamma. Dom borde få slicka på medarna i 20-gradig kyla.

Jag håller med.

Men för ögonblicket är jag nöjd över att ha hittat igen min spark. Den stod parkerad utanför hotellets personalingång. Mitt namn var bortslipat, men mina övriga kännetecken fanns kvar. Jag ringde polisen, som sa att jag kunde ta med mig den hem om jag var säker. Det var jag. Dom tyckte inte att jag behövde gå in och säga till att jag tog med mig sparken, men det tyckte jag, och då höll dom med.

Jag gick med långa och mycket bestämda steg in i matsalen. Meddelade att sparken var min, att jag pratat med polisen eftersom stölden var polisanmäld, och att jag tänkte ta den med mig. Då gick dom och hämtade kocken, som stammande kom ut i matsalen och sa att ojdå.. din spark..? den där..? jaha.. men.. jo.. alltså.. ehh.. jaha.. jo.. jamen.. ehh.. jag måste tagit fel imorse då, för jag har en likadan…

Ordningen är återställd. Min spark är hemma igen. Jag är nöjd, men har samtidigt lite dåligt samvete. Varför vet jag inte, för det är ju MIN spark som någon annan stulit av mig. Får väl klura på det inatt när jag jobbar igen. Nu MÅSTE jag försöka sova, men jag var så full av adrenalin när jag kom hem att det gick inte. Gick faktiskt inte ens att tänka tanken.

Helt plötsligt kom jag på varför jag har dåligt samvete. Det är för att jag förmodligen åsamkade en del pinsamhet för den stackars kocken. Fast var och en måste ta ansvar, och om han nu faktiskt HADE tagit fel på morgonen har han ju inget att känna pinsamhet inför.

Jag ska välja att tro honom, för omöjligt är det ju inte.

 

Ibland får man tacka

När människor påminner om att hjärnan aktiverar sköldarna och ägnar sig åt oväsentligheter.

Att ägna sig åt oväsentligheter är ett skydd, ett sätt att komma undan från det som händer. Från känslor som inte går att sätta fingret på och som skapar obehag.

Återigen får jag bromsa mig själv.

Tog inte lång stund alls innan jag rusade runt utan koll på strömbrytaren. Suckar lite över mig själv. Men accepterar mig själv precis så som jag är. Allt kommer i sinom tid.

 

Att vara förståndig

Det är lätt att fly. Det skulle kunna vara sååå enkelt för mig att kasta mig in i något nytt bara för att slippa vara med mig själv. Men jag måste,  nej, jag vill, vara i mig själv.

Jag vill inte rusa iväg och fokusera på något annat. Jag vill vara här.

Att släppa taget runt det är att vara riktigt dum.

Det går alltid att köra huvudet i sanden och hoppas på att morgondagen ska mirakulöst ha ett annat innehåll än dagen idag. Men det funkar inte i längden. Tigern som vill äta upp mig står kvar och väntar varje gång jag drar upp huvudet och tittar mig omkring. Lika bra att stanna och slåss. Det får bli som det blir.

Mina rädslor är inte farliga rent fysiskt. Dom är fiktiva och kan inte hota mig om jag inte låter dem. Ett monster i garderoben är inget annat än en skugga som inte klarar sig i ljuset. Jag behöver bara tända lampan.

Jag tror att jag har hittat strömbrytaren.

Nu ska jag snart tända.

 

Förändring, eller att vara för ändring

På lördag ska jag gå första kurshelgen.

Jag har varit så rädd så rädd. Fånigt kanske, men det är en förändring. Det kommer leda till förändring. Jag tycker att förändringar, stora sådana, är lite jobbiga. I det här fallet krävs det mycket av mig. Många saker som jag måste förstå, förändra och arbeta med.

Att vara där jag är, med en medvetenhet om att något måste ändras, men utan redskap att göra det är inte helt enkelt. Jag skrev vid något tillfälle att det hade varit enklare att vara omedveten och bete sig som en idiot än att vara medveten och ändå bete sig som en idiot. Som det är just nu så är jag helt enkelt en idiot. Som slår hårt på sig själv. För det gör jag. Jag är jäkligt tuff mot mig själv och mot min personlighet. Jag ger mig själv inget utrymme för att göra fel. Jag måste vara perfekt och inget annat duger.

Jag är inte alls lika hård mot min omgivning. Det är kanske tur för jag hade varit om möjligt ännu hemskare då. Jag har  bestämt mig för att jag ska lägga ner allt som kräver mer än jag orkar. Jag ska avsäga mig mitt fackliga uppdrag. Imorgon. Jag pallar inte med att ha en massa ansvar för det just nu.

Sen får det bära eller brista. Punkt slut.

 

Mera skidor

Tog samma tur idag, mest för att vänja den lilla svarta vid att jag står på skidorna bakom. Samma rutt skapar trygghet för henne och då kan vi få det att fungera lättare.

Det gick bra, och det var roligt. Väldigt roligt, men vi åkte lite för kort tycker jag. Jag ska klura på om jag ska åka nerför eller uppför i den stora skoterkorsningen där jag vänt i två dagar.

Jag är inte tillräckligt säker på skidorna för att åka i några enorma backar. Jag har fullt upp med att hålla reda på dom två meter långa plankorna på plan mark. Hur blir det inte i nedförsbackar då.. blir svettig bara av tanken. Men jag tränar. Skam den som ger sig. Snart är jag värsta skidåkaren. Kanske jag åker Vasaloppet innan jag är 45… eller näe.. jag skojade bara.. ha ha ha…

 

Har premiäråkt nu

Draghunden var misstänksam och vägrade gå först. Jag fick släpa henne i selen. Det var först när vi vände för att åka tillbaka längst skoterspåret som hon fick fart. Då fick hon sån jäkla fart att i en kurva han jag inte med utan hamnade en aning ur spår så att säga..

Skidorna sjönk i snön. Det är ingen bärighet alls utanför spåret, så då försvinner man rakt ner. Jag hade snö upp till knäna. Jag tog mig ju uppenbarligen därifrån, men lite krångligt var det.

Hur som helst. Det var skitkul. Det kommer jag göra igen. Imorgon tror jag.

Jag ska gå min kurs lördag och söndag nu, så då ska dottern vara med sin mormor. Mamma kommer på fredag, och jag ska gå och handla redan nu så det finns lite att ta av. Inget är så tråkigt som ett tomt kylskåp när det kommer främmande.

 

Snö som yr

Det är otäckt när snön blåser in i nacken. Jag gick helt ovetande på gågatan inne i stan, och rätt som det var kom en illvillig vind och blåste en halv snödriva in i nacken på mig. Sen dess har jag inte blivit varm en enda gång idag.

Jag kidnappade min kollega idag, vi shoppade kläder åt honom. Ha! Gissa om jag har haft kul!!!! Det är jäkligt roligt att handla åt andra. Framför allt såna som säger ja och amen åt det mesta. Han fick betala själv OCH bjuda på lunch.

Lysande koncept i mina ögon.  

Nu sitter jag i alla fall i vardagsrummet, en brasa brinner i spisen och jag väntar på dottern som är på badhuset. Jag borde gå en sväng med hunden, men jag vill vänta tills hon kommit hem. Hunden får klara sig med en kort prommis sen, för jag fryser så hemskt. Imorgon ska vi åka skidor i skoterspåret. Jag är en usel skidåkare, men jag längtar efter att få komma ut och åka ändå. Det är roligt när jag har hunden som sällskap och när jag får åka i min egen takt och utan någon press. Jag har dessutom lite draghjälp i henne. Jag ser fram emot det.

Bara det nu inte är -25 grader kallt. Brr..

 

Fryser

Sitter på jobbet och fryser. Mina åderbråck är allvarligt svullna och jag mår på det stora hela hyfsat kasst faktiskt. 

Natten inatt har ändå varit en något lugnare natt än de två tidigare nätterna. Men ikväll var klockan halvtvå när jag fick sitta ner första gången. Att stå på benen oavbrutet från 21.00 till 1.30 påverkar åderbråcken negativt. Jag hittade Tubifast som jag drog upp över vaderna i brist på stödstrumpor. Fan. Jag är verkligen gammal.

Gammal och trött.

Gammal och trött med åderbråck och stödstrumpor.

Men men. Nu är det bara dryga fyra timmar kvar tills dagpersonalen kommer för att få rapport och sen får jag sova. Och jäklar vad jag ska sova. Jag har dansyoga klockan 18, men jag funderar på om jag ska prioritera sömnen ändå. Jag får se. Just nu är jag så trött bara, att jag inte orkar nåt. Alls.

 

Full fart

Halvtre landade jag rumpan på stolen. För mer eller mindre första gången inatt. Sen var det bara att kliva upp igen tio minuter senare. Nästa gång rumpan landade på stolen var hon halvfem.

Det är lite krävande på jobbet nu, mycket markservice, långa och många korridorer, låsta dörrar och skramlande nycklar.

Många människor som mår dåligt, som behöver få möta en medmänniska, få prata av sig och få känna att det finns nån som stryker över armen och säger; Allt kommer ordna sig. Människor som behöver få känna att det är okej att ösa ur sig sin smärta, sin ångest och sin oro.

Jag kan känna att jag kommer ha en annan förståelse när jag återgår till att jobba dag. Jag kommer kunna möta och förstå så mycket bättre, och det kommer förhoppningsvis leda till att jag kan hjälpa till mer och bättre.

Dom här personerna gör otroliga bedrifter under den första tiden när dom kommer till oss. Det är tungt, det är jobbigt både fysiskt och psykiskt men dom lyckas överleva och gå vidare i det. Beundransvärt kan jag tycka.

Jag kan känna nu när jag fått sitta en liten stund att jag är väldigt trött, men ärligt talat så är det ett ganska billigt pris att få betala ändå. Jag har gjort skillnad för människor inatt. Jag har hjälpt en medmänniska.

 

Då var det dags

För arbete.

Sovit skitdåligt.

Men va fan, det ska kännas att jag lever.

Jepp. Så är det.