Dottern har legat klistrad vid min sida under tiden åskan mullrade som värst. Hon har räknat: en elefant, två elefanter, tre elefanter… och så vidare.. Oavbrutet har hon frågat: Mamma, hur långt bort är den om jag kan räkna till X elefanter..? Jag har tålmodigt svarat, och lugnat, och stängt fönstren och allt annat hon bett om.
Åska är inte något att ta lättsamt. Jag har varit med om att den har slagit ner i mitt hus, men då var inte dottern född. Jag vet inte var hon fått den nästan orationella rädslan ifrån. Hon har läst om åska hemma hos sin pappa, i ett försök att få henne att bli mindre rädd, så hon kan allt möjligt om åska. Men mindre rädd.. tveksamt.. Hon gråter hjärtskärande när mullret och blixtarna kommer för nära.
Stackars barn.
Inga kommentarer än
Inga kommentarer ännu.
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
