När jag går till jobbet så sätter jag på mig min arbetsroll. I den ingår att vara glad och positiv mot alla. Ibland vill jag nästan kräkas på mig själv, bara för att jag är så.. hu.. glättig…
Men jag vet ju att det behövs. Människorna som jag jobbar med är känsliga. Dom plockar lätt upp negativa energier och omvandlar dem till uselt mående. När jag möter en person, oavsett om jag inte tycker så jättemycket om personen så ser jag alltid ut som om det gjorde min dag att personen kom. Det är nog oxå lite uppfostran.. att man nobbar aldrig någon som bjuder upp… så är det. Fast idag gör jag nog det. När man har dansat med en miljon karlar som alla ska ta en på rumpan så får man faktiskt använda sig av möjligheten att säga nej. Då har man förtjänat det.
I alla fall. Jag visar sällan vad jag tänker. Jag brukar tro att det lyser igenom, men faktum är att jag tror inte att det gör det. Jag tror att jag är duktig på att ”hålla masken” så att säga. Jag gör det för att jag tror att det behövs. För i mitt privata liv så är jag inte sen att visa att jag inte gillar den eller den eller den… I jobbet är det viktigt att bemöta alla bra, att få alla att känna att de har ett värde.. vilket alla har.. och det är mitt ansvar i arbetsrollen att se till att locka fram det hos människorna jag möter.
Det är bara det att med jämna mellanrum så står hela den här bemötandegrejen mig upp i halsen.. sura uppstötningar är ingenting i jämförelse.. och då måste jag ösa ur mig lite.. för att kunna gå vidare och göra det jag gör.
Inga kommentarer än
Inga kommentarer ännu.
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
